Krönika: Att hoppa högt och landa hårt

Från KulturUngdom 10/2012.

Modig. Det här vackra men svårdefinierbara ordet har dykt upp ovanligt många gånger de här senaste veckorna. Att det har varit modigt att överhuvudtaget starta en egen business och att det är okej att vi lägger ner nu. Modigt att lämna det, modigt att lämna pojkvän och lägenhet (tja, om nu ett andrahandskontrakt är något att sörja över). Modigt att hoppa när jag vet med mig att jag inte har något mjukt att landa på.

Man skulle ju förstås också kunna se det som att jag är komplett dum i huvudet. Varför starta eget när man inte har erfarenhet av det sen tidigare? Varför kämpar du inte vidare? Varför stannar du inte kvar i förhållandet, ni hade ju så himla kul tillsammans och han är ju så trevlig? Vara 24 år och flytta hem till mami igen är väl inte så fett? Jag skulle inte bli förvånad om någon blev frustrerad och vill skrika PANTAD efter mig.

På tal om det – jag älskar pantbanker. Pantbankernas skyltfönster är bland de mest spännande som finns. En liten sjöjungfru i porslin med ett ansikte åt Ecco Homo-hållet för 750 spänn bakom samma glas som en Rolex Daytona 18k för 110 000 spänn. Fantastiskt. Men det som är än mer fascinerande är berättelserna de bär med sig. Varför hamnade de här? Vad hände i den förra ägarens liv? Har man tillräckligt med fantasi kan man se allt från hjärtlösa skilsmässor till brutal död, smutsiga otrohetsaffärer, elaka familjetvister och fan och hans moster i de här föremålen (det ska helst vara lika dramatiskt som en spansk såpa). Och snart ska Rolexen ägas av en ny person. Ett nytt liv med en ny historia.

Jag känner mig inte riktigt lika prestigefull som en Rolex, det måste jag erkänna. En som däremot är det är Miucca Prada, denna million dollar-lady av rang. I en Elle-intervju fick hon frågan om man måste välja mellan kvinnlighet och makt, varpå hon svarade: ”Personligen försöker jag ha båda. Jag har alltid tyckt att det är bättre att ha flera olika liv än bara ett.” Jag blev faktiskt lite chockad. Sa verkligen den här übereleganta och respektingivande kvinnan något så flummigt som att ha flera liv? Inte ens Jan Björklund och hans polare i regeringen vill att vi ska ha flera liv, vi ska liksom redan i moderkaksklegget veta vilken skola vi ska gå på för att inte missgynnas av betygssystemet och så ska vi helst stanna kvar på det tåget fram till pensionen.

Men madame Prada vet förmodligen vad hon talar om. Hon har trots allt en hundraårig modejätte i ryggen som fortfarande är med i ligan över världens mest exklusiva märken. Kokar man ner det inser man att allt handlar om hur man ser på saker. Vilket perspektiv man väljer. Antingen så nöjer man sig med det liv man har – inget fel i det så länge man mår bra – eller så gör man inte det. Antingen väljer man bara kvinnlighet eller bara makt – eller så väljer man bägge.

Personligen handlar det kanske om att jag är för rastlös för att bara ha ett liv. Jag vill åstadkomma mycket (inte fullt vettiga saker alla gånger men ändå). Jag vill inte tappa nyfikenheten och livshungern, vilket är lätt hänt när man blir för bekväm. Självklart hade det varit lättare om jag hade velat ha en spikrak väg hela livet, gud vad jag har önskat många gånger att jag inte var så jobbig som jämnt finner sidospår så intressanta! Men det är inte så jag och många andra fungerar. Vi föds inte till jurister och dör som jurister. Vi hoppar av skolan, hoppar på igen, hittar drömyrket och gör det entusiastiskt ett tag för att sen hitta ett nytt drömyrke. Vi brinner inte för något särskilt, utan självantänder av vadhelst som hamnar på vårt bord. Vi är på många sätt Björklunds mardröm.

Visst ställer man till det för sig då och då. Som nu. Jag visste att jag skulle landa jävligt hårt den här gången, att jag måste utstå både dömande blickar och ljudlösa ord om att jag har misslyckats. Att det kommer att bli riktigt mörkt ett tag. Well, so be it. Men det är åtminstone självvalt. Om det är modigt eller bara puckat? Förmodligen både och.