Krönika: Det räcker inte alltid hela vägen

Från KulturUngdom 10/2012.

”Spikat alla tentor och blivit headhuntad? Dessvärre är du död innan Sverige har jämställda bolagsstyrelser”. Jag retweetade direkt. Det här verkade ju spännande. Av någon anledning hade jag missat AllBrights existens. Men deras tweets gjorde nu att de fick all min uppmärksamhet. ”Kursetta och lovande C-uppsats? Du är död innan Sverige har jämställda bolagsstyrelser”, ”2.0 på högskoleprovet? Du är död innan Sverige har jämställda bolagsstyrelser” och så fortsatte det.

Tydligen hade AllBright, en stiftelse med visionen att öka andelen kvinnliga chefer i näringslivet, släppt en rapport med titeln ”Makten i kulisserna” om könsfördelningen i börsbolagsstyrelser (gratis att ladda ner!). Jag behöver nog inte säga mer än att det var en på många sätt rätt nedslående läsning.

Sedan, bara ett par veckor efteråt, publicerade Göteborgs-Posten ett oerhört positivt uppslag om hur de kvinnliga toppcheferna i Göteborgs Stad för första gången tjänar mer än männen. Medellönen för kvinnorna är 87 300 kronor och 86 300 för männen. Hurra! Men det jag hajade mest på var rubriken ”Kvinnor med makt provocerar.” Det är så sant. Nättrollen som ska vara sådär höhö-opolitsk korrekta ain’t got shit on this. Det är det här som verkligen sticker i ögonen på folk. Jag menar, om det finns en stor näve män som ratar kvinnliga bilmekaniker bara sådär (”Ska hon laga min bil? Ser jag ut som någon jävla Feministisk Initiativ-medlem eller, va, va?!”), vad tror du inte vissa byggherrar känner när de ser pressbilden på fyra medelålders kvinnor under rubriken Koncernledning i ett bolag som sysslar med fastighetsutveckling? Duschscenen i Psycho flashar förbi. Stackars satar.

När man börjar närma sig slutet av sin utbildning börjar den här typen av rapporter och artiklar kännas allt mer relevant. Jag kommer snart att få möta den här världen på riktigt och jag måste veta hur jag ska förhålla mig till den. Det är klart att det finns många strukturella hinder i detta triathlon mot toppen som är svåra att göra något åt på egen hand, men jag tror att det finns en del man kan träna på hos sig själv.

Ta bara skejten som exempel. Det var smärtsamt komiskt hur obekväm jag var första gången jag skulle skejta med killarna. Jag var runt femton år och hade bara gått på tjejtisdagarna på Galaxen (inomhushall i Majorna, r.i.p), en snäll bubbla där cirka tio tjejer peppade varandra, hjälpte till att hålla i handen när man skulle lära sig att droppa från rampen och där alla tog med sig kakor och juice att fika på mellan varven. En stark kontrast mot vilken annan dag som helst i parken, där lokalen var överfylld av svettiga pojkar som dundrade i rasande fart nerför ramperna och bara ägde precis alla hinder och ytor i lokalen. De höga ljuden när skejtbrädorna träffade betongen fick en att tänka på krig.

Jag kommer ihåg hur jag i början stod i ett hörn likt en skrämd hare, med brädan under armen full av tvivel om möjligheterna till att ta sig till andra sidan hallen med livet i behåll. Jag väntade lojt på min tur för att åka. Tror ni någon såg den där taniga tysta tjejen i hörnet och tänkte,”ah! hon vill nog åka, jag ska nog maka på mig”?

Det svåra med att börja skejta som tjej är inte det att killarna ska vara elaka och nedsättande. Det där förekommer sällan. Istället inser man ganska snart att det absolut svåraste är att ta plats. Skejthallen är ingen slags speeddating där killar drar ut stolen i gentlemanna-manéer för tre minuters uppmärksamhet. Nej, det är en jävla SWAT-träning där du måste lära dig att utföra noga utträknade riskkalkyer om hur lång tid du har på dig innan snubben i svart t-shirt hinner vända tillbaka och kanske köra på dig om du råkar snubbla när du försöker sätta den där förbaskade varial flippen. ”Ja, tio sekunder, let’s go!”.

Och lite så tror jag det är i arbetslivet med. Du kan sätta dina tentor, vara bäst i klassen, ta din examen, men det räcker inte alltid hela vägen. Du kan ändå hamna på en position där du är klart överkvalificerad för tjänsten, du jobbar en massa övertid gratis för att tyst visa att du är duktig och ändå se din medelmåttiga manliga kollega glida förbi och få en lönehöjning bara för att han tydligt uttryckte att han inte jobbar övertid gratis utan är värd si och så mycket. Orättvist? Ja, litegrann. Men som AllBright skrev i sin rapport:

”Detta är inte en nyhet, flertalet studier visar att kvinnor värderar sin egen kompetens lägre än vad män gör. Kvinnor vill uppfylla 100 procent av kravprofilen medan män nöjer sig med 60 procent. Det resulterar i att kvinnor tackar nej och rekryteringspoolen krymper ytterligare.”

Vi får inte glömma att rättvisa är ett lika påhittat ord som hen. Det är bara en konstruktion skapad av oss människor för att få någon slags ordning och kontroll i livet. Även om det vore mer rättvist att du fick den där tjänsten som du förtjänar kommer ingen att frivilligt maka på sig för att ge dig plats.

Så, är du duktig? Bra, visa det då.