GAFFA Live: Opeth

opethTrädgårn, Göteborg
söndag 4 december 2011

Charmig spelning i jazzens tecken.

Vad är metal? Det är frågan som lurar i bakhuvudet under hela spelningen. Med senaste skivan ”Heritage” tar Opeth ännu ett steg mot mer proggiga och jazziga marker som vi inte riktigt sett sen ”Damnation”. Och det är just ”Heritage” som står i fokus under kvällens konsert och suddar ut allt vad gränser heter.

På ett sätt förstår jag att det är befriande att ha den här typen av lugna set. För det är bara de mjuka godbitarna från gamla skivor som får lov att samsas med de nya verken – ”Face of Melinda” och ”I Feel The Dark”, ”Slither” och ”The Throat of Winter”. Headbangers göra sig icke besvär, med andra ord. Med tanke på de olika stilar som Opeth har levererat genom åren och som mynnat ut i alster som ”Wreath” och ”April Ethereal”, är det i för sig inte konstigt att man förväntar sig avgrundsvrål att flexa nackmusklerna till. Men Mikael Åkerfeldt tar sig friheten att skippa growlet helt och hållet och bara ägna sig åt skönsång spelningen igenom. Och varför inte egentligen? I ett område där bredbent krossmetal är normen nischar sig Opeth med musik som genomgående influeras av svensk musiktradition och som visar bredden på bandmedlemmarnas talanger.

Mikael Åkerfeldt är inte bara en begåvad frontman utan även ett charmtroll som inte drar sig för att till exempel berätta pinsamma anekdoter om sina bandmedlemmar. Hade jag bajsat i ett handfat ute på en pub som trummisen Martin Axenrot hade jag nog inte velat att någon berättade det för ett fullsatt Trädgårn. Å andra sidan är det inte en människa som inte skrockar med Åkerfeldt. Tack vare hans förmåga att skapa en känsla av intimitet höjs kvällens betyg, trots en setlist som tyvärr tenderar att kännas lite enformig.

4/6 stjärnor | Foto: David Holmqvist