Krönika: Broddarna och jag är tighta så in i döden

Från KulturUngdom 01/2013.

”… jag är rökfri, aktiv och i god form. Natur och kultur får du gärna tycka om, lagom många och långa promenader, utflykter, diskussioner, intressanta samtal och annat som berikar tillvaron.” Jag läser igenom kontaktannonserna i tidningen och skäms. Nyss hemkommen från min söndagspromenad i Slättadamm. Mjukisbyxor och stövlar och någon grådaskig mössa, för vem bryr sig här på Hisingen? På mitt Instagram finns flera av de här promenaderna dokumenterade. Några under taggen #somentant. Så passande. Som damen 75+ i citatet ovan. Insikten. Den där kontaktannonsen kunde ha varit skriven av…. mig.

Som tur är betyder detta att jag är trendig (puh, andas ut!). Jag är tydligen inte ensam om att ha blivit pensionär, endast några bouleklot bort från en registrering på PRO. Eller som journalisten Karin Widén uttrycker det:

” Vi är i själva verket bara en hipstermustasch ifrån att göra gubbe och gumma till årets statussymboler.”

Det började väl ganska oskyldigt med 50’s-trenden för några år sen, som sen muterade på ett ytterst aggressivt vis, korpgluggarna liksom fixerade på gammelfarmors stringhyllor. Nu verkar det enligt trendrapporterna vara så illa att vi, tyngda av den snabba tidsåldern, sjunker djupare ner i vår malätna soffa, flankerad av bukfeta katter, och bänkar oss framför På spåret och Bingolotto alldeles frivilligt. Japp, det är 2013 det. Det verkar inte bli bättre än 2012.

För jag tror knappast att kompisen A kommer sluta använda sina stödstrumpor det här året. Och surdegen hos R kommer nog jäsa lika praktfullt idag som för ett par månader sen. En bloggare skrev:

”Jag är tanten som tror att David Guetta är en sås och som klipper sig själv med köksaxen i badrummet.”

Jag toppar det med tillägget att broddarna och jag är tighta så in i döden.

Så ja, i år kommer vi att fortsätta polera våra gummor och gubb-fasader. Detta hindrar oss dock inte från att föreviga vartenda steg vi tar i otaliga appar och dela det med hela nätet. Ägglossning – P-Tracker, check! Springrundan – RunKeeper, check! Tröstölen – Untapped, check! Vi är The Golden Girls (och Boys såklart) begåvade med teknikskills.

Vad håller vi på med egentligen? Vi står med ena foten i en Nöjesguidenfest och den andra i ett ålderdomshem. Vi vill ha allt men vi är ändå aldrig nöjda. Vi vill vara unga men också gamla. Eller vill vi? Vad är det med det gamla som lockar?

Tänker man på hur samhället ser ut just nu för oss kanske den frågan inte är så konstig. Bostadsmarknaden är hopplös, fasta anställningar är inte en självklarhet längre. “Skitliv” hamnar på DN:s topp tre-lista över de bästa böckerna just nu och det är inga konstigheter med det. ”Du känner att du inte blir någon, vuxenlivet skjuts upp”, skriver Katrine Kielos, och det ligger något i det. Vi blir inte automatiskt vuxna för att vi har pluggat klart eller för att vi flyttar ut från päronen. Det där vikariatet känns lika stabilt och långsiktigt som ett sommarjobb och jag får inte ha mitt namn på ytterdörren för då kanske någon fattar att jag hyr lägenheten i tredje hand.

Gamlingarna däremot, de riktiga pensionärerna alltså, de fick ett jobb och stannade sedan där livet ut. Typ. Visst, jag raljerar, men vi liksom romantiserar dem och deras liv och kallar det trygghet. För är det något vi definitivt saknar i livet är just det, såvida man inte har utbildat sig till ingenjör och kan välja och vraka bland jobb.

Jag vet att det här knappast är någon revolutionerande teori. Det kan till och med vara så att alla generationer suktar efter de äldres attiraljer och de associationer dessa utstrålar, men det får jag googla mer om vid något annat tillfälle. Jag är bara förvånad över att vi fortfarande är där. Bingolotto, klappa katten och dricka kaffe ur någon gammal kopp man har  betalat överpris för. Snart är det väl chict att gå stavgång hela vägen till krogen. Jaja, inte mig emot. Man måste ju leva upp till sin signatur, “Ung & aktiv 75”. Lust att dela lagom många och långa promenader med mig?