Krönika: Tänka som en designer

Från KulturUngdom 02/2013.

Scenen är klassisk: Det är du och två, tre kompisar. Runtomkring er ett avslappnande sorl från resten av bargästerna. Kanske har ni precis varit och repat och är fortfarande inne i ett kreativt flow. Kanske är ni bara extra törstiga. Glas efter glas töms, samtalen blir alltmer yviga och mitt i berusningen landar den som en bomb – Den Fullkomligt Briljanta Idén. Ja, jag pratar om Den Idén. Lika delar idiotisk som genial. Knappt genomförbar, men för bra för att man ska vilja släppa den.

Jag älskar när det händer. Lika tillfredsställande som när man utför en lyckad matchmaking mellan vänner, men med ett problem i ena handen och en potentiell lösning i den andra. Många av de idéer som uppstår i de situationerna är så klart skit när man tittar på dem med nyktra ögon, men ibland lyckas man vaska fram guldet. Den Fullkomligt Briljanta Idéen kan uppenbara sig i många andra sammanhang, oftast i oväntade sådana, men det är inte det som är det väsentliga. Tjusningen ligger i vad som händer sedan. Erik Stolterman, professor i interaktionsdesign på KTH, skrev i en artikel om designtänkande att det mest fascinerande är själva processen från tanke till resultat, att det kan sluta med att världen ser annorlunda ut efteråt. I de bästa fall innebär det att en designer har lyckats hitta en vettig, innovativ lösning som är lika funktionell som vacker.

Jag instämmer. Samtidigt är ordet design ett mångfacetterat ord som är svår att få ett bra grepp om. Dessutom vill alla kalla sig designers; hair designer, flower designer, food designer.

”The world has suddenly become a very creative place. Except it hasn’t really – it’s just a fad to dress up everyday occupations with something that sounds more creative,” skriver Hugo Macdonald i tidskriften Monocles designsidor.

Du förstår förvirringen. Kreativitet är hett. Ordet design är så starkt förknippat med den kreativa idéprocessen, en process som i sin tur egentligen inte enbart ägs av designers utan som faktiskt även återfinns hos oss som sysslar med kultur. Ordet ”designtänkande” som Stolterman pratar om är mycket mer användbart, då den ramar in gemensamma tillvägagångssätt och de problem som går hand i hand med dem – att förvalta idéen, knuffa fram den från tanke till handling och kanske också försöka förklara och övertyga andra om det geniala i din idé.

Fröet till en idé är ju oftast en abstrakt tanke. I många fall är det helt meningslöst att försöka förklara denna för någon utomstående. Jag vet inte hur många frågetecken och himlande ögon som mina embryon till idéer fått möta. ”Du är inte klok” säger ögonen, följt av skratt. Jag tröstar mig med att jag inte är ensam om det här. I den kritikerrosade dokumentärfilmen ”Design & Thinking” berättar chefredaktörer, filmmakare och andra profiler från runt om i världen om svårigheten med arbeta i abstrakta processer mot konkreta lösningar. Människor vill nämligen göra nycklar av allt möjligt, skapa färdiga modeller av lösningar, och de vill att du ska använda de här nycklarna. Men hur kommer man fram till originella lösningar, eller omsatt till kulturen, magiska konstnärliga verk genom att arbeta efter färdiga mallar?

Det finns mycket vi kan lära oss av designernas arbetsmetoder. De zick-zackar sig fram från tanke till resultat. “Don’t fall in love with your first idea,” säger de och testar sig fram, försöker tänka långt utanför befintliga modeller, samtidigt som de kombinerar befintlig teknologi och vetenskap med medvetenhet om mänskliga behov och skönhet. Vägen från idé till lösning är allt annat än spikrak, och det är det som är själva poängen. Det är också det som kan vara avskräckande och utgöra orsaken till att vi drar oss för att låta våra egna knäppa idéer utvecklas till något mer än bara en tanke förvarad bakom pannbenet.

Jag menar inte att vi ska inte gå så långt som att kalla oss för designers. Men vi kan omfamna den kreativa processen precis som de gör. Vi kan låta galna idéer ta form, våga uttrycka dem högt och acceptera att vägen från tanke och konkret resultat kommer att vara missförstådd och stundtals superjobbig, men också väldigt givande och kanske i slutändan det bästa som hänt dig och världen runtomkring dig.