Krönika: Livets svarta rutor

Från KulturUngdom 03/2013.

Livet är det som händer mellan varven. Sägs det. Min vän höll på att uppdatera mig om senaste nytt på dejtingfronten. Ny potentiell partner, nya förhoppningar – men hen hade ju inget liv, berättade min vän. MMA och arbete, det var allt.

Min reaktion förvånade mig. Jag kände mig… träffad? Bläddra bakåt i min kalender och du ser skarpa svarta kvadrater runt inbokade möten. Blåa moln runt idéer och to do’s, samt ett par röda hjärtan. Tisdagar, torsdagar, fredagar och söndagar. Jag hjärta kickboxning. Du förstår var jag vill komma. Mitt liv består av arbete och träning. Jag är inte mycket bättre än MMA-dejten.

Jag vill ta och utreda det här. Har jag inget liv? Ibland känns det så. I alla fall när folk frågar. I alla fall när jag är ute på krogen och ska berätta om mig själv. Hej, jag heter Tatiana och jag är projektledare för en festival. Det är vad jag gör, vad jag är, twentyfourseven. Utöver det marinerar jag mig i mitt eget svett i en källare i Vasa. Krälar runt i andra människors strumpludd och får sparkar mot huvudet. Det är vad jag gör, vad jag älskar, på min fritid.

Livet är det som händer utanför de svarta rutorna i min kalender. Påstås det. Men vad betyder det att ha ett liv? Vad innebär det?

Frågorna tar mig tillbaka till när jag började universitetet. Jag var entusiastisk. Jag hade lämnat Österrike och snowboardvärlden bakom mig, men hade fortfarande kvar energin jag hade fått av den säsongens galna upptåg och fantastiska möten med kreativa, drivna människor. Nu var det dags att träffa nya människor, få ny energi! Vi åt lunch tillsammans, alla vi nya. Situationen kunde liknas vid speeddejting, vi rörde ju bara vid ytan. ”Vad gör ni för något?” och andra nyfikna frågor.  Tacofredag och Solsidan till svar. Det var allt. Besvikelsen.

Även idag stöter jag på dem. Ska vi kalla dem de ”vanliga” människorna? De som hatar måndagar. De som hatar sina jobb. De som lever för helgerna. Taco- och Solsidanmyset. Betar av teveserie efter teveserie. Livet för dem är perioden efter klockan 17.00 på vardagar och mellan 17.00 och 07.00 fredag till måndag.

Det egentliga stressmomentet för mig har varit känslan av att jag borde göra och vilja någonting annat. Ha ett liv som alla andra. Att jag borde gilla att slöa framför teven. Fredagen borde vara den bästa dagen i veckan. Livet utanför arbetslivet är det riktiga livet. Men man måste vara en värre matteanalfabet än undertecknad om man inte förstår att vi spenderar enormt mycket tid på arbetet. Vi träffar våra kollegor oftare än vad vi träffar våra partners. Så min fråga lyder: Hur kan halva våra liv inte räknas som det riktiga livet?

Det här är långt ifrån en nyanserad diskussion. Jag vet att jag är lyckligt lottad över att ha fått en DNA-uppsättning som lika gärna kunde tillhöra en efterbliven tjur. Min ibland ohälsosamma viljestyrka kombinerat med rätt pushar från fantastiska människor har tagit mig dit jag är idag. Projekten har avlöst varandra, från att bygga skejtparker, driva en egen bar till att nu stå med en egen festival. Jag har all anledning till att älska mitt jobb. Samtidigt kan jag hålla med Fredrik Virtanens resonemang i krönikan ”Vi jobbar skiten ur oss eller får inte jobba alls”. Det är ett episkt systemfel att övertiden ökar och driver många människor till utmattning samtidigt som arbetslösheten ökar den med. Det finns ingen balans. Virtanen propagerar istället för fritidslinjen framför arbetslinjen, en utopisk idé jag definitivt skulle kunna tänka mig skriva under. Men vad skulle vi fylla fritidslinjen med? Titta på teveserier?

Sannolikheten att jag kommer ångra den här krönikan är stor. När jag står övergiven någonstans utan jobbet jag vill ha, när jag måste ta vilket arbete som helst för att jag har en familj att försörja. Någon gång kommer jag inte vilja något annat än stämpla ut och åka hem till tacomiddagen. Förmodligen. Jag hoppas dock inte det. Inte än. Livet just nu levs dygnet runt. Livet just nu är det som händer inom de svarta rutorna i kalendern, lika mycket som livet är de där oförutsedda ögonblicken jag inte har en färg att ringa in dem med. Inget som heter ”arbetsliv”, bara kort och gott liv. Jag vill att varje andetag ska räknas.