Intervju: Interpol

interpol

Tio år har gått sedan Interpols debutskiva Turn On The Bright Lights såg dagens ljus och angrep många svåra indiehjärtan världen över. I dagarna släpps jubileumsutgåvan, och med den blir det tydligt att gruppen har jobbat sig uppåt och framåt sedan dess, utan att ha förlorat det karaktäristiska storstadsmörker som bara ett New York-band kan ha.

Från GAFFA 11/2012.

Vad de däremot förlorade var en skicklig musiker, basisten Carlos D. När Carlos valde att lämna bandet var vi många som trodde att det var dödsstöten, mycket på grund av den övertygelse bandet hade om att Interpol bara kan vara Interpol med sina originalmedlemmar. Inte bara Carlos visade sig ha ett behov av att ägna sig åt andra projekt, även sångaren Paul Banks har distraherats med sitt alter egot Julian Plenti. Interpols val av att ta en paus efter fjärde givet kunde inte ha varit mer logisk. Jag ringde upp gitarristen Daniel Kessler för att höra mer om det.

Hur har det varit att ha tagit er första långa paus?
– Jag känner mig skyldig när jag tänker på det. Jag tror att det kanske har känts skönt? Vi har haft intensiva turnéperioder, rest över hela världen, så det är väl det här som händer. Man får en sorts markering. Det är svårt att säga om vår paus har varit tillräcklig, jag tror det är ganska subjektivt. Turnerandet och musiklivet handlar ju om att ge och ta. Att arbeta med det här är ett privilegium och en njutning men jag antar att det är ett oortodoxt sätt att leva på. Ett och halvt år eller vad det nu kan vara, sova på turnébussar varje natt. Men man får det tillbaka när man väl befinner sig i det verkliga livet igen, då kan du göra exakt vad du vill och du kan njuta av livet på ett helt annat sätt än vad gemene man har möjligheten att göra … Jo, jag måste nog säga att jag har uppskattat min fria tid. Visst, Paul har arbetat med sitt soloprojekt och jag har skrivit en massa musik, men för mig är musikskrivandet inte ett jobb, det är ren njutning.

Turn On The Bright Lights var en på många plan fulländad indieskiva, speciellt eftersom jag stiftade bekantskap med den som svårmodig tonåring. Jag berättar för Daniel att jag får många flashbacks från den tiden när jag lyssnar på skivan idag.

– Ja, det är nog annorlunda för mig. Jag själv brukar inte lyssna på våra gamla låtar utan har mer eller mindre varit tvungen att göra det för det för nyreleasen skull. Vi har gått igenom våra arkiv, grävt och grävt efter gamla inspelningar och demos. Vid något tillfälle slog det mig att ”det här är ditt liv”, givetvis. Det var en märklig känsla. Men, jag vill inte säga att jag aldrig gör det, men i regel brukar jag inte analysera skivorna när de är tryckta och klara. Vi spenderar så mycket tid på att analysera musiken under själva skapar- och inspelningsprocessen, för mycket tid till och med. Jag är kanske galnare än de flesta, jag är närmast vansinnigt petnoga med smådetaljer vid inspelningarna, så dessa perioder är extremt intensiva för mig. När jag har känt att jag fått det resultat jag ville ha och skivan sedan släpps, släpper jag det med. Då brukar jag aldrig gå tillbaka.

Att veta med sig att man gjorde allt man kunnat menar Daniel inger en sorts självsäkerhet. Vid de första tillfällena som han hörde låtar från debutskivan spelas i någon bar eller mataffär kunde han bli förlägen, men känslan gick gradvis över till belåtenhet då han kunde stå för musiken till hundra procent. Detaljmanin lönar sig då inte finns någonting kvar att haka upp sig på. Allt smågrus filtreras bort. Hade det inte varit för det hade han nog aldrig klarat av känna sig lika nöjd efter varje skiva.

Men det kanske finns ytterligare en förklaring till Daniels maniska beteende. Före Interpols tid var Daniel nämligen inne i skivbolagssvängen och hämtade hem erfarenhet och kunskap som kom till användning när Interpol formades. Om det gällde ett businesstänk både när musiken skapades och hur det skulle distribueras vill han dock inte hålla med om.

– Aldrig! Vi tänkte aldrig på om det skulle var kommersiellt gångbart eller inte. Hade vi haft den tanken skulle vi ha ändrat musiken på ett tidigt stadium. Jag menar, vi gjorde vår första demo sommaren 1998, som innehöll PDA och 5, ochPDA hängde ju med i den första skivan som släpptes 2002, alltså fyra år senare. Hade vi börjat fundera i termer om ”vad som funkar” skulle vi ha gjort helt andra val. Istället höll vi hårt på det vi tyckte om, att vi tyckte om att skapa musik ihop. Det som höll ihop oss var den konstnärliga samhörigheten, inte löftet om att vi skulle lyckas. Vi fick ett enormt utlopp för vår kreativitet och det var tillräckligt, det är det livet ska handla om.

– Den absolut viktigaste lärdomen var att besitta tålamod. Jag kommer ihåg att vi i mitten av 2001 skrev och skrev om Obstacle 1 och 2 och Say Hello To Angels. Fram och tillbaka för att ingenting hände, inget rörde på sig. Vi hade inga som helst anledningar till att tro att det snart skulle lossa. Det var annorlunda då, folk spred inte musik i sociala medier och liknande som idag, inte i samma omfattning. Det gick mycket långsammare. Vad jag däremot visste var att det inte fanns någon anledning till att ta det personligt om vi fick ett nej från skivbolagen. De har sina kontrakt på si och så många släpp per år och lägger krut på de grupper som de redan har investerat i och så vidare. Tålamod och ett driv framåt är det absolut viktigaste om man vill komma någonvart med musik.

Jag tycker att ni har lyckats behålla kärnsoundet i er musik men utvecklat det till en mer teatralisk ljudbild på de senare plattorna. Hur tror du att ni kommer utvecklas vidare?
– Ljudbilden har alltid suttit i vårt dna och därför varit närvarande i utvecklingen ända sen vårt första låtmaterial. Jag menar inte att vi har tänkt ”nu gör vi det här, det där är vad vi måste göra just nu”. Sådana typer av diskussioner och förslag brukar inte tillföra något särskilt vettigt i samtalet. Inte för att vara klyschig men man ska spela det man spelar, ta vara på det som händer i det ögonblicket och ta det därifrån istället för att blicka framåt eller bakåt på vad som gjorts eller inte gjorts.

– Till första skivan var vi alla överens om att spela in den så live som möjligt. Vi strävade efter att få komma ut och spela live och det påverkade såklart den processen. Med Antics försökte vi göra något liknande. Vid det här laget hade vi dock lärt oss mer om hur inspelningar funkar och vi kunde nyttja studion på ett mycket bättre sätt än tidigare. Samtidigt passade vi på att lägga till keyboarden, vi hade verkligen sett fram emot just det.  När vi kom till tredje skivan låg fokus på att utforska vårt sound och att skapa en atmosfär till låtarna och här kan man säga att vi började ha en teatralisk ljudbild. Till fjärde släppet försökte vi göra något nytt igen. Det är inte så att vi tänjer och utvecklar för att nå ökad framgång eller, du vet, för rock’n’roll-spelet. Istället handlar det om att vad vi själva får ut av det, i form av skaparglädje.

Vad händer när ni väl spelar live?
– Med …Bright Lights tänkte vi en del på hur det skulle framföras live, vi ville spela exakt som på skiva. Jag tror att det är normalt att tänka så fram tills man passerar den där gränsen och inser att det inte är en nödvändighet. När man sitter inne i studion kan man bli helt knäpp och försöka hålla fast vid vissa saker som växt fast hos en, men man lär sig att släppa det. Man måste offra vissa grejer när man står på scenen. Sen får låtarna en helt annan innerbörd när det framförs live. Där har vi fått rutin på hur vi ska lägga upp det då vi tycker det är viktigt att låtarna framförs och uttrycks på rätt sätt.

Och vad händer nu?
– Bandet samlades ihop i augusti och för att börja med nytt material. Men vi är bara i förstadiet så där har jag ingenting mer att uttala mig om. Huvudfokus just nu ligger på nyreleasen av …Bright Lights. Vi har jobbat hårt för att ta fram exklusivt material som demos men även sällsynta bilder tagna av både fotografer och fans, och vi är stolta över det vi har fixat ihop. Vi har känt att vi vill ge något tillbaka till våra fans, så 10-årsjubileet ska vara något alldeles extra.

Pressbild: Jelle Wagenaar