Krönika: En nätknarkares bekännelser

instaaddict

Från KulturUngdom 05/2013.

Semestern var inte tänkt att fungera som ett experiment. Eller avvänjningsklinik heller, för den delen. Planeringen var inte särkilt omfattande, jag tror jag gav idén fem minuters eftertanke innan jag bokade Ryan Air-biljetter till solen i Spanien. Jag ville bara ha ett andningshål att längta till, avkoppling för vad som skulle vara en trött kropp efter dygnet runt-arbetet veckorna innan avresan.

Mest av allt ville jag att vistelsen skulle vara tvärtemot hur det var sist. Fråga bara min mamma eller syster! Jag var som ett utmärglat djur, med uppspärrade ögon på hetsjakt efter, just det, usb-modemer och öppna nätverk på fik och restauranger. Det var inte friskt någonstans. Jag var, och är, en galen internetknarkare.

Jag beslöt mig för att ta till radikala löften: inför den här semestern lovade jag mig själv att inte ta med mig datorn eller iPhonen, glömma vad Facebook, Instagram och Twitter heter och satsa på analog kamera och tjocktelefon. Vännerna skrattade mig upp i ansiktet. Till och med något inom mig själv hånade mig, trots att det bara handlade om ett par dagar. Det var inte så att jag skulle gå helt cold turkey som journalisten Susan Maushart och hennes familj som körde en digital avgiftning under ett halvår (och skrev en bok om det, “Nedkopplad”). Ändå kändes det nästan lika stort.

Men vem kan klandra mig? Det är svårt att sätta gränser för sig själv när de projekt man engagerar sig i är flytande vad gäller tid och rum. Hela projektgruppen befann sig på Facebook eller på mail, några med möjlighet att kommunicera på dagtid och andra endast på kvällstid. Jag har de senaste månaderna behövt leva i symbios med min telefon och dator, ständigt närvarande med mitt mobila kontor.

Okej, okej, att jag har ett personligt beroende/intresse/kalla det vad du vill av internet och sociala medier gör ju inte saken bättre. Det är inte för inte man har valt en karriär inom medier och kommunikation. I en artikel på Ragan’s PR-daily tar man upp uttrycket ”Facebook fatigue”, Facebooktrötthet. 61 procent av användarna ska ha känt ett behov av att ta Facebookpauser på ett par veckor eller mer, och de allra tröttaste är de som arbetar med kommunikation. ”You’re monitoring it all day for work, and checking in on friends on your own time.” Inte så konstigt. Och jag erkänner, löftena inför semestern kändes som befrielser.

Det blev så påtagligt hur de sociala medierna styr mitt sätt att leva. Redan på ditresan kände jag ett brinnande behov av att instagramma mitt och kompisens försök till myspys på de obekväma flygstolarna. Man skulle kunna likna det vid tvångstankar, alla dessa ögonblick jag så gärna ville fota och lägga upp för allmän beskådan. Men med den den analoga kameran i handen blev läget en annan. Det slog mig hur meningslösa bilder jag faktiskt tar. Ska jag verkligen slösa film på en vanlig palmjävel? tänkte jag när jag låg och pressade som en bit bacon i Spaniensolen.

För vem upplever jag de här ögonblicken? För mig eller för en publik? Det är som att jag försöker producera helfabrikat av minnen, lever detta nu inte för ögonblicket utan för något längre fram, inte helt och hållet för mig utan för familj, vänner och främlingar. Varför kan jag inte bara uppskatta det jag ser, hör och tänker för min egen skull? Inte en enda bild knäpptes på semestern. Det enda jag skrev var dagboksanteckningar och utkastet till den här texten. Jag läste böcker och solade, levde för mig själv en stund. Kompisen hade med sig sin Ipad så frestelsen att surfa loss på den var stor. Självdisciplinen var i mina ögon mätt enorm, samtidigt som det verkligen var en befrielse att veta att jag inte var tvungen att vara tillgänglig online.

Men ändå. Planet hade knappt landat i Göteborg innan jag med darrande fingrar loggade in på Facebook och Instagram. Antiklimaxen kom efter en halv minut. Var det här allt, källan till min orationella abstinens? Vilket självbedrägeri man bedriver!

Jag gillar att dela med mig av mitt liv lika mycket som jag gillar att ta del av andras liv, men ya basta. Jag måste sätta ner foten och börja leva i nuet lite mer även på hemmaplan, hur hippie det än låter. Så nu har jag bestämt mig. Sociala medier endast vid bestämda tider, var tredje timme från och med klockan nio på morgonen. I framtiden kanske ta ner det till var sjätte timme. Men fram tills dess: ser du mig sociala medier-knarka när jag inte borde får du lov att utdela en svidande lavett.