Krönika: Post-festival syndrome

Från KulturUngdom 08/2013.

Okej, hur ska jag börja? Om diskussionen kring könsfördelningen på festivalscenerna, Alicia Keys sviniga kompmusiker, ”förutsägbarheten” av The Knifes Shaking The Habitual Show… Jag som försökte koppla bort hjärnan, inte tänka någonting när jag strosade runt i min sommarrusbubbla på Way Out West. Dricka öl. Dansa som en vilding. Inte förvandla festen till en antropologisk fältstudie. Men Sveriges snyggaste festival punkterade min sorglösa bubbla med den fula verkligheten: vi har en bit kvar innan vi ser ett musikliv i balans.

Just Musikliv i balans var namnet på den två dagar långa konferensen om musik, genus och jämställdhet som ägde rum på Musik- och Teatermuseet i Stockholm förra året. Statens Musikverk var arrangör och syftet var att inspirera till förändringsarbeten och fortsatta samtal om jämställdhet och genus inom musikbranschen. “Det måste hända något med kvinnorna” lät det i början av 2000-talet och fokus låg nästan uteslutande på de kvinnliga musikernas ansvar till att förändra den egna situationen. Diskrimineringsombudsmannen Eva Nikell berättade under konferensens första dag att försöken att bredda frågorna så att det även inkluderade arrangörernas ansvar, fördelning inom musikliv och så vidare fick ett svalt mottagande. Tiden var inte mogen för den typen av frågor, enligt henne. Några år senare publicerades rapporten till utredningen Plats på scen (2006) som visade att musikområdet låg sämst till när det kom till jämställdhet jämfört med andra konstområden i Sverige. “Det som hänt är dock att medvetenheten har ökat”, sa Eva Nikell när hon reflekterade över var vi befinner oss idag.

Att morgontidningarna numera alltid publicerar artiklar om könsfördelningen på festivalscener runt om i landet bekräftar att medvetenheten har ökat. Det är en fantastisk utveckling. Men vad jag saknar är analyserna. Alltför ofta stannar artiklarna vid frågorna Hur många kvinnor står på scenen? och Är de tillräckligt många för att räknas? Trots att det i många fall är den kvinnliga artisten som är stjärnan och dragplåstret. “Väger” en anonym manlig kompmusiker verkligen lika mycket som stjärnan på grund av sitt kön? Eller vad är syftet med siffrorna? Kan det inte vara så att det förmodligen är lika svårt att få en exakt 50/50-siffra på scen som det är att hitta kvinnliga musiker att starta band med? Inte på något vis döda diskussionen, men inte heller förringa det faktum att jämställdheten är skev ända in i grunden med en överrepresentation av pojkar och män i replokaler, studiecirklar, musiktävlingar.

När vi ändå är inne på det manliga könet: ”There’s been a lot of dick on this stage today. Are you ready for some pussy?” sa The Knifes Karin Dreijer på Way Out Wests andra dag och gruppen bjöd sedan på en stark konstnärlig och visuellt fokuserad föreställning som vibrerade i neon. Ja, föreställning, inte konsert; den moderna dansen hade en lika stor roll som musiken. Tydligen fullkomligt förutsägbart enligt recensenter. Som om Håkan Hellström-masspsykosen inte är tröttsamt uttjatat vid det här laget eller som om att se Dungen vore som att öppna en present. Bra band och musiker, javisst, men med scenshower långt mer förutsägbara än Shaking The Habitual Show. Exemplet är inte klockrent, det vet jag, men den funkar ändå bra för att illustrera hur rockbandsmallen sätter standarden för hur pop- och rockmusik ska göras och se ut. Och vilka sätter rockbandsmallen? Ja, korrekt. Kvinnliga musiker kommer att göra musik på sitt sätt. Inte alla, men många, och då är ju frågan igen om recensenter kommer att vara redo för pussy.

Det finns egentligen en massa mer, det inom festivalområdena bara en avspegling och påminnelse om hur det ser ut utanför. Att det är extremt svårt att prata om genus och jämställdhet i musikbranschen gör inte saken bätrre. Det är så hopplöst snårigt och lätt att snurra till det. Ingenting är en isolerad företeelse, utan det är orsak och verkan i en helvetesloop. Själv pendlar jag från att bli trött eller eller ledsen över att jag inte kan vara stringent i min ståndpunkt, att allt beror på situationen och att man kan analysera det man observerar på musikfestivaler på så många olika sätt. När Eva Nikell framhöll ökad medvetenhet som en av de synliga förändringarna sedan 2006 kände jag en futtig känsla av tröst. Inte mer än så? Men vid närmare eftertanke är det mycket mer värdefullt än vad det låter. Medvetenhet leder till ökad kunskap. Kanske kommer jag få läsa de analyser jag utlyser om i nästa års “inför festivalen”-artiklar? Jag tror faktiskt det.