Krönika: Ut med det gamla

Från KulturUngdom 12/2013.

Som i det här fallet är jag. Det här blir min sista krönika för KulturUngdom, lagom till årsslutet. Nyårsafton är bara runt hörnet och de flesta av oss har börjat fundera på var festen kommer att hållas, i vilken stass man ska lämna 2013 med, vem man ska försöka hångla upp på klockslaget och vilka nya löften man ska bryta nästa år (men ändå intala sig själv att man ska försöka banka in nya vanor). Vissa börjar planera nyårsafton ett halvår i förtid (vilket för mig är sanslöst då det ändå aldrig blir som man tänkt sig) och vissa bryr sig lite mindre för att de tycker att det viktigaste är att kunna skåla med en god vän. Basics är underbart i många lägen.

Snart kommer alla sorters årslistor ut på diverse medier, allt från årets bästa album i musiktidningar till årets bästa händelse på sociala medier som Facebook. Redan idag går det att gå in på highlight-funktionen på fejjan och se hur algoritmerna tolkat dina statusuppdateringar. ”Look back at your 20 biggest moments on Facebook” står det i hörnet. Oerhört spännande samt praktiskt om man inte har haft tid att reflektera över var tiden har tagit vägen de senaste månaderna. Jag tog fram popcornen, puffade till soffkuddarna, och gjorde mig redo att bli blown away av havet av fantastiska 2013-minnen som skulle skölja över mig nu. Jag klickade på länken… och höll på att sätta ett popcorn i halsen. Var detta… mitt år? Soffkudden fick vicka som skämskudde när jag läste om vilka händelser som var mina ”biggest moments”. Jag är inte den som är den så nu när vi är inne i givmildhetens tid tänker jag att vafan, nu får man lov att bjuda lite på sig själv.

Så här kommer highlightsen av hightlightsen av Facebooks tolkning av mitt år:

På bronsplats – 15 oktober 2013:
Det enda jag vill göra resten av dagen är att sätta en burk kondenserad mjölk på kokning å sen käka upp skiten själv direkt ur burken. Där har ni motivationsnivån.

Åh oktober oktober och höstdeppigheten du drar över vårt gröna land! Plötsligt blir dagarna mörkare, precis som ALLA ANDRA ÅR men det känns ändå som en plötslig överraskning för att en, ännu en gång, lyckats förtränga hur det är bo i Sverige. Det är såhär det brukar vara cirka 70 procent av året. Varje år. De senaste 25 åren. Jag antar att det är en livsnödvändig minnesförlust som försäkrar att jag och vi nordbor håller oss kvar här. Fair enough. Men då måste jag ha min kondenserade mjölk.

På andraplats – 31 juli 2013:
Skulle ut och springa. Köpte pizza istället.
[Jaaarå, summer of self discipline.]

Ingen. Karaktär. Jag hade tränat kickboxning hela sommaren, löptränat litegrann och kört ett eget abs-program hemma. Men så fort boxpassen tog sommaruppehåll där i början av juli, var det som att självdisciplinen gjorde detsamma. Pizzainmundigandet nådde nya höjder. Det spelade tydligen ingen som helst roll att jag hade anmält mig till en löptävling som skulle äga rum två veckor senare. Och jag kan även tillägga att jag fortfarande inte har hittat tillbaka till formen jag hade i början av sommaren. Ja, det är december nu.

Och på första plats – 12 juli 2013:
Idag har jag känt mig classy: haltat fram i flipflops, gått ut å köpt mat utan trosor på för att jag inte orkade och druckit öl i duschen.

Tack fejjan. Verkligen. Tack för att du påminner mig om att juli var MIN månad i år. Jag som bara ville se lite fin ut på WWDIS-sommarfestival och drog på mig klackarna för festligheternas skull. Inte vilka klackar som helst, nej nej, utan ett par som jag vet var bekväma och stabila förra året. Sprang jag inte till bussen med dem en massa gånger under sommaren 2012? tänkte jag och funderade inte det minsta på att jag kanske hade misstagit mig med Carrie Bradshaw efter allt krönikeskrivande i sängen. Nej, Göteborg är ingen Sex and the City och jag är ingen lady som kan stå och glo på konserter sju timmar i sträck i fem centimeters kilklack (ungefär lika högt som en liten tändsticksask, alltså nada) utan konsekvenser. Mina fighterfötter dog. De 50 metrarna från spelstället till spårvagnshållplatsen var som att gå på glödande kol och dagarna därefter haltade jag runt i Majorna som en zombie från Dawn of the Dead. Min kvinnlighet hade fått sig en rejäl törn. Jag hade gått från Carrie Bradshaw till Britney Spears inom loppet av några få timmar. Jag rakade dock inte bort mitt hår eller repade bilar för att komma över min skadade självbild, utan jag nöjde mig med att vara ovårdad och dricka öl i duschen. Som en lady.

Japp, det där var tydligen höjdpunkterna i Tatiana Madrids 2013. Minsann. Jag hoppas innerligt, och jag menar detta så genuint mycket, att er lista är lite bättre än min, och med detta säger jag tack för mig.

Hejdå och stay classy!